Jag hinner inte med, hinner inte med att riktigt tänka över allt. Det går för fort. Detgårförfortdetgårförfort.

Imorgon, julafton. Det känns som för tusen år sedan och som igår när jag satt med dig och tände tomtebloss och vi irrade runt i Havanna och letade efter chips och ljus.

Jag känner inte så mycket längre. Visst, de små ögonblicken av laser då jag träffar de jag tycker om, men resten är inte alls så som det var. Att hänga sig kvar i det gamla, det för länge sedan hänt, det som man egentligen aldrig kommer att kunna ändra på. Men det är svårt att till slut inse att det aldrig kommer bli som det var, aldrig lika naivt och enkelt, aldrig samma känslor som då, inte samma vänner. Vännerna försvinner så fort och så ofta. Nu går jag bara runt och väntar på att en till ska försvinna, det är bara en tidsfråga nu.

Vi blir alltid påverkade. Gång på gång påverkar systemet oss, och allt runtomkring oss. 

Du tror att det är de stora sakerna som förändrar, som man minns och som man känner mest.

Men det är de små. Det är ord. Det är dina ord. Det är onda ord. Det är fina varma ord.

Det är någon som viskar snälla saker i mörkret. Det är höstord, alldeles när man virvlat runt i löven och plötsligt finns man i varandras ögon och vara finns och finns.

Det är läpparna mot ens ögonlock och små tysta ord som inte hörs. Det är små blickar jag tar från dig i smyg. Det är ögonblicket när någon precis vänt sig om för att gå.

Ett brev, en lapp vid sängen.

"..odmorgon älskling du sov så sött att jag inte ville väck..."

Borta.