Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjorde igår på väldigt väldigt länge.
Patetiskt kanske, eftersom jag intill igår inte tyckte om håkan speciellt mycket.
Men jag insåg då, igår, att det gav så otroligt mycket. Att få sitta och köa nästan längst fram med Emma i nästan fem timmar, att få träffa Sara och Ulf för första gången, att känna upphetsningen i kön när alla ställde sig upp och dt började närma sig tiden då dörrarna skulle öppnas, springfärden ned till scenen och kravallstaketen, sedan väntan väntan upptryckt mot ett mänskligt hav, utan att kunna riktigt andas på flera timmar, att få stå bredvid H, att känna hela havet explodera när han kom ut, när hurricane började spelats, att gråta mot en väns axel under hela kärlek är ett brev skickat tusen gånger och fläcka ned en husvagnströja med mascara och vara så lycklig för att det är just den axeln man får luta sig mot, och att de är dem armarna som håller om en.

---

Vad jag bryr mig om nu
är att du kommer nära mig
även om det är för sent att älska dig
vad jag bryr mig om nu
är att från samma säng
lyssna till samma regn



Vad jag bryr om är att se dig gråta
för jag har gråtit
och du ringde aldrig
vad jag bryr mig om nu är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaks till dig