Redan nu känner jag att ett riktigt onödigt och ointressant inlägg är på gång.
Men jag är glad och jag är nöjd med att vara lite ensam och just nu ser jag allt liksom uppifrån så att allt blir länge ifrån och lättare att beskåda.

Placebo har fyllt mig med hålligång hela dagen och jag har mest gått runt och varit fnittrig över att saker går så bra, inte bara för mig utan också för så många i min närhet.
Nya relationer uppkommer, men en del avslutas också, det är sant.
Jag är glad att det är vår snart. Så otroligt glad. Fasten det är minus arton grader och mascaran rinner mornarna i ända så finns det i luften.
Jag minns tillbaka på den här tiden för exakt ett år sedan. Några dagar före Umefolk.
Jag tror att jag just den här dagen, onsdagen före, hade besök av Alexander hemma hos mig för första och enda gången. Jag minns att vi åt pizza, och att Samuel var en liten jobbig pojke som jag med liten skulle bli såååå trött på. Inget ont som Samuel, han är nästan världens finaste lillebror.
Tiden runt umefolk var jag så lycklig. Det var vårvinter, jag var kär och jag var lycklig.
Jag spenderade all min tid i katinkas källare på Berghem, och på Ålidhem.
Jag minns speciellt en kväll då Mikael och jag satt och spelade Bio Shock på natten, jag kan förnimma den exakta känslan just då.
Jag minns alla nätterna där, jag minns att vi alltid åt potatiskroketter till frukost jag och Alex.
Den finaste jag visste var du i blött hår.

Tillbaka till Umefolk.
Natt ett sov jag hos Katinka i källaren, i underslafen med A.
Natt ett, åkte jag och A och Samuel och Susanne hem till Ålidhem inträngda i en väldigt liten bil. Jag minns att jag tappat min kamera och att Samuel sov. Jag minns hur A luktade då.
Annat bra med Umefolk, jag träffade ju så många då.
Jag umgicks med Emma, jag träffade Oscar och Kasper. Jag låg på Leilas mage i slutet av kvällen och visste inte alls på att jag skulle älska henne så mycket som jag skulle komma att göra.

Jag hoppas att detta år blir lika fint. Det blir det inte. Ingenting kan bli lika viktigt som det då, det var då jag började leva.
Men det blir fint, jag ska dit med Emma. Jag älskar att umgås med Emma ensam, det är mysigt.
Silly ska vara där, Mimmi ska jag träffa. Dennis spelar. Jag ska titta mig en titt på A och Oscar.
En dans?

Idag har jag umgåtts lite lagom, jag åt semlor med Silly vid hemköpsväggen.
Sedan åkte alla, jag pratade med Henrik. Om allt, om varför det blev som det blev.
Om allt jag gjort, om alla jag sårat.
Lite om vad jag ska göra.
Vad jag gör.
Just nu så tycker jag att jag inte gör någonting fel. Det är såhär jag vill vara, låt mig få vara så här.
Acceptera det.
Jag började såklart gråta i H´s famn. Jag har börjar göra det så ofta.
Jag sover i hans lassetröja.
Jag har blivit så himla blödig på sista tiden känns det, jag gråter nästan hela tiden. Jag har så lätt till tårar, både på grund av lycka, och på grund av sorg. Jag gråter om jag är lycklig, jag gråter om jag är med om någonting fint och känslofyllt. Jag gråter när jag ser saker jag tidigare brytt mig så mycket om komma tillbaka till mig.
Det kanske är bra. Jag tycker om att gråta ibland.

---

Jag pratade med Emma på bussen hem idag.
Dennis är lika fin som alltid, superfin.
Jag var lite lagomt ensam ikväll.
Jag är lite chockad fortfarande, det är inte du att vara så där.