Det är så fruktansvärt sorgligt att det finns så många människor som ser ned på sig själv.
Att de aldrig kan vara nöja med sig. Att de alltid ser sina brister och negativa delar.
Det är synd. Tillexempel personer med komplex för olika delar på sin kropp. Jag menar Ingen lägger ju speciellt märke till om någons läppar är för... stora öhm.. (sladdriga?) ehe? Eller om någon har någon liten intressant svängnig på sina ögonbryn eller har märkliga virvlar på märkliga ställen eller någonting sådant. Jag tycker bara att sånt gör en människa mer intressant. Or?

Nå. Tja. Idag hade jag ett litet sött emopar med kyssläten i mina öron hela eftermiddagen, vilket fick mig på fnitterhumör.  Jag köpte mina Ampliefiedbiljetter med, och pratade med nyblivna artonåringen.
Jag tar mig inte riktigt för någonting, bloggen ligger lite på is känns det som. Lite trist. Ingen inspiration alls till skriverier utanför novelldokumenten just nu.
Jag satt och pratade med Christopher rätt länge på Mias efter att alla åkt hem, och staden var tom sånär på spelmusiksnörden.
Upptäckte att han är en väldigt trevlig person, som jag gärna skulle vilja umgås mer med! Nå, jag har egentligen inte tid med att lära känna nya... Ännu mer trist.

Brian Molko skriker i mina öron idag. B E A U T I F U L