För lika många dygn sedan som ord var vi där igen, allt kändes så bra med alla omkring men ändå var vi egna. För lika många timmar sen som ord jag skulle vilja höra väcktes alla frågor i mig igen och allt som var mig förlorat slog till. Det hade legat i bakhåll och jag var inte beredd.

Vi var i uppförsbacken medventa om nerförsbacken. Jag var livrädd, greppade efter dig och jag undrar om du höll om mig för enbart mig. Det var jag som kunde styra för det var som en dröm men kylan gjorde mig stel och  tårögd. Jag önskade vi precis innan backen, i vår största rädsla och hopp om ett hopp. Ett hopp av denna berg och dal bana önskade jag mig och ett fall med den pirrande känslan i magen och chansen att kunna röra sig fritt utan att stöta i, på ut någon eller något.