Det finns de där speciella personerna som fyller upp en del av ens inre. En speciell person vars plats intek an bli fylld av någon annan. Inte av någon. Det finns en annan plats som fylls av någon annan, som inte heller kan bli fylld av någon som inte är den där lilla speciella personen.
Det där som Henrik berättade för mig i sommras, om skålen med stenarna och att man behöver flera olika former av vänner och bekanta är så fortfarande så himla sant.

Igår tillbringade jag min kväll på Midgårds öppet hus tillsammans med Allis.
Den platsen berör mig alltid på ett sådant speciellt sätt, och jag insåg verkligen igår att jag inte kan vara någon annan stans. Även fast jag var sönderstressad efter en vaknatt, och bara gick runt och tittade på vackra människor så var det en väldigt lyckad kväll. Musikarna och musikproduktion gjorde en hel del riktigt fina framträdande, och Paradise City var riktigt bra gjort. Tjejen som sjöng den var dessutom ett praktverk, herregud vackra människa...
Plus den där lilla slagsmålsklubbenkillen i Nilsoutfit och röda strumpor som hoppade omkring lite överallt. Jadu, fina människor finns det iallafall. Det enda dåliga med den skolan är att man går runt och undviker en del människor och att man känner sig äckligt ful blanda alla dessa människor. Ehe.

Fortfarande nästan ingen tillgång till internet, men rätt glad nädå. Efter mitt samtal med Dennis igår, och att jag fick träffa lite människor blev jag rätt uppåt igår.
Men, iallafall. Nu blir det inaktivitet överallt, och msn finns nästan inte för mig. Synd, men vad.