Men. Nu blev det som det blev. Det förde med sig lite lite fint, lite trygga ögonblick av laser.

Det var fint och bra ett litet slag, men konsekvenserna gjorde allt så totalt omöjligt och bara förstörde.

Nu har jag ännu fler emot mig, det var ju bara det jag väntade på.

Och som Leila sa, ett rykte?

Jag hoppas att folk kan förstå lite grann, det tror jag dock inte. Jag tvivlar på att jag skulle det.

Men, för att leka lyckligt och lyckat liv...

Jag var på en tvådagars filmkväll hemma hos Isak från lördag tills idag.

Jag sov knappt alls, dag ett tittade vi på en hög filmer till klockan nio på morgonen. Nice, men trött som satan.

Sedan åkte en del, jag åkte hem till Benjamin och försökte käka. Äckligt som fan. Ursh, känns inte bra att inte kunna äta när som helst längre. Jag har ju faktiskt insett nu att det är för lite, dock sjukt jobbigt att äta när man inte är det minsta hungrig. Men, iallafall. Senare kom Filip Birve och vi mötte upp Dennis på Vasaplan. Till stor glädje var Leila med på samma buss till Umedalen. Underbart. Men inte så trevligt samtalsämne, hon gav dåliga råd. Ehh...

Fick lite panik sedan, råkade ringa två signaler till Daniel innan jag insåg att det vore fett suspekt. Ehh...

Sedan låg jag någon timme på en skabbsoffa i en dammigt replokal på konstparksområdet och lyssnade på pojkarnas musik igenom lagret av hörlurar och tänkte på Berlin.

Sedan, ett kallt vasaplan och en långsam varm buss till Mariehem. Någon timme hos Benjamin, och hem till Isak igen.

Rätt okej, det var trevligt att träffa människor igen. Men på det stora hela borde jag stannat hemma. Det brukar bli så. Att det fuckar upp sig.

Jag uppskattar så de människor som pallar fortsätta förlåta och förlåta i evigheternas evighet. Jag skulle bangat för länge sedan.

Fall inte i för all din törst,

man måste tänka först.
Fall inte i för allt i världen,
jag har inte tid att
vända mej och se, för allt jag säger
blir fel ändå.