Du skrattar ramlar famlar fnittrar in i mitt hår.

Du ligger bredvid med din glasartade blick jag hatar den jag hatar den och jag hatar att jag inte kan säga allt det där.

Kom tillbaka kom tillbaka jag är fortfarande lika förbannat tom utan dig.

Jag fyller mig med annat, under den tiden som jag övertygat mig själv är en väntetid

att du snart kommer in genom dörren. 

Fnittrar skrattar viskar in i mina saknadstårar

”lillalilla du, trodde du verkligen på allt det där?”

och så skulle du snurra iväg igen. 

Ramla skratta fylla dig med annat.

Det var meningen.

Intalar jag mig intalar jag dig intalar jag vartenda andetag

som är bräddfyllt av det där skavande.

För det är så.

Den största rädslan är den som fjättrar, 

den som gör mig svagare och den som infinner sig när du gång på gång försvinner.

Jag trycker iväg minnena, tar bort alla ljud tar bort allt som var där förut.

Håller andan för då är du inte där då kan du inte ta dig in.

Men ett nytt andetag och jag är fylld av dig igen.