Idag när jag satt i bilen på väg hem hittade jag några gamla anteckningar instoppade längst bak i min väska. Anteckningar jag skrev någon gång i vintras, någon av de gångerna jag satt i midgårdscafeterian istället för att vara på mina egna lektioner.

Och jag insåg, att samma anteckningar gäller för mig nu. De stod om utanförskapet, missförstådd, ensamnensamensamensam. Det är klart, den där ensamheten jag och många andra tonårsångestdrypande människor tjatar om, det är klart att den är överdriven. Inte på riktigt. Är det inte kanske så att man klamrar sig fast? Klamrar sig fast i utanförskapet. "Vill vara själv vill vara själv vill vara själv. Men om hon på allvar var helt ensam i livet skulle hon så småningom göra slut på allting, hon vet ju det. Hon vill inte alls vara själv, hon vill så gärna bara ingå i ett sammanhang där allt är intensivt och fyllt och roligt och peppigt. Fullständigt pauslöst, nästan jämt."

Är det inte så hon sa?

Det är så förbannat rätt också.

Skäms för att klamra mig fast i nojorna och utanförskapet.

Jag skäms. Men samtidigt är jag också förbannat stolt. Kan man kombinera självförakt med egocentrering, med självupptagenhet? Ibland blir jag så förbannat äcklad frustrerad less orkeslös nästan viljelös. Nej inte helt, för jag har kvar viljan att vilja förändras.

Du som är trött på mitt eviga tjatande om hur jag vill vara men inte är kan sluta läsa här. Du kanske redan slutat tidigare, men ändå.

Människor säger "försök inte vara någonting du inte är"

Men hur skam an göra då? Hur ska man bli den man vill vara om man inte får försöka vara denne? Jag har tusentals stora och små saker jag vill ändra med mig själv. Men när jag tänker efter, så är det redan mycket som rättat till siig med tiden.

Jag har hört de som säger att "man inte kan kräva att personer i ens närhet ska uppföra sig på ett visst sätt om man inte göra det själv" men vad är det för snack egentligen?

Är det inte så att man söker egenskaper man inte själv har hos de man ha nära sig? Är det inte då man mår bäst. Jag uppskattar ärlighet och rättframhet. Jag har blivit bättre på de båda med tiden, men ännu är det inte som jag vill. Jag försöker. Jag försöker jag förbättrar jag jobbar på det. Men förlåt, jag kan inte laga det som varit.

En sak som jag vet att andra tycker om mig är att jag är såkallad "lättfotad" är det inte ett fint ord? Det måste jag bara säga innan jag reder ut det hela. Alltid se fina saker i det fula oigenkännliga hemska, visst är jag bra?

Nej men seriöst. Tillbaka till ämnet. Vad är det att vara lättfotat till att börja med? När jag tänker på någon som är lättfotad så tänker jag på någon som hoppar i säng med vem som helst, utan känslor eller kärlek över huvud taget. Jag beklagar om du som läser har trott det om mig. Jag beklagar, men troligtvis kommer det nog att finnas hemskt många som alltid kommer att tycka det om mig. Visst, det är okej med mig. Jag är säker på mig själv vad gällande känslor, det är jag faktiskt. Vad du än tror.

Ska vi spela med öppna kort? Okej. Såhär. Jag tycker om närhet. Det kan jag verkligen inte förneka. Vem gör inte det liksom? Eller har jag fattat helt fel hur det ligger till med människans natur?

Jag har lätt att bli förälskad, lätt att bli intresserad. Men jag har faktiskt förbannat svårt att älska. På riktigt. Den senaste tiden har jag insett att älska är alldeles för starkt för de flesta relationer. Jag har älskat tre personer. På riktigt.

Kanske är det fel på mig, jag som inte kan sköta en relation på rätt sätt, jag som gör fel, tänker fel, gör på fel sätt. Hanterar det mesta dåligt får jag för mig.

En gång för länge sedan fanns det en person som gjorde att någonting brast inom mig. Det där med att lita på andra människor. Det där med att kunna hantera känslor utan att få panik, förstöra, fucka up everything, alltalltallt. Det liksom försvann samtidigt med att denne person försvann ur mitt liv. Det är någonting jag har varit mest ledsen för under större delen av de senaste två åren. Det går inte att spola tillbaka.

Jag är ledsen för vilka jag sårat. Några så djupt att det kanske aldrig går ur.

Men jag är endast människa, en ganska dålig sådan, och det är såhär, exakt förbannat såhär jag är. Det kan jag inte ändra på.

Nu vet jag inte. Det kanske vänder.