Jag har börjat vara så hemskt otrevlig och jobbigt ironisk hela tiden i skolan.
Förlåt, jag vet.
Kanske är det för att jag vet att snart är jag därifrån. Långt borta.
Snart får jag sitta på en tyst buss tidigt på morgonen..
Titta på morgontrötta människor, kanske ha någon mysig sovande kärleksperson bredvid sig som man kan luta huvudet mot, en utsikt från de smutsiga fönstrerna man kan fantisera om.
Sedan får jag gå över bron, den gröna kanelbullebron som jag alltid känns mig så liten på, och då veta att det är MIN skola jag är på väg till, jag ska vara där hela dagen, inte bara hälsa på. Åh.
Bara inte allt från förut och nu följer med mig då.
Jag vill att allt sånt ska vara borta.
"Jag vill skriva om mig själv i andras ögon för spegeln bara ljuger." som man säger.
Kanske finns det någon som vill dela på en kanna te någon dag och prata?
Hör av er.

Jag saknar den där insikten jag hade för ett tag sedan. Behöver den vid min sida.
Den där lilla paniken kommer tillbaka emellanåt.
Men inte tänka, det är ju vår nu.
Det ska ju vara bort då.
Visst?

---