Jag har känt mig snäll hela eftermiddagen och suttit och varit glad för en massa andra människors lycka.
Sådär, "hej, lycka till med livet, din lycka gör min lycka." Personer jag inte ens känner alls, men det är väl bra eller någonting. Kvällen ointressant, Happy Sally, jag har lyssnat på Marilyn Manson för första gången nästan någonsin.

Det är frost igen på parasollerna. Havet är flamingoskimmrande, vi är på stranden och bygger sandslott. Jag är för stor för sandslott men jag hjälper H efterson han är en sådan oduglig strandpojke. Sandslotten försvinner i vågorna, allting försvinner för honom, han slubblar på stenarna, får kallsupar när han simmar.
För skör för strandlivet. Lipsill. Stadspojke.

Fortfarande den där molande ensamhetskänslan. Den kommer krypandes efter några dagar instängs och fast här.
Men, snart är det vår då faller regnet, inte jag.
Det blir så mycket enklare då.
Vårsol.
- Vänta här, säger jag; blunda och räkna så går det bort sedan. Det onda.