Jag sitter hemma. Allt är under kontroll, allt är ganska bra, allting fungerar.
Lördagen var en sån där enkel dag. Jag satt för allra superduperförsta gången i parken.
Jag lyssnade på lasse, blundade och det blev för ett år sedan.
Just nu hör jag honom, lasse. I bakrunden.
"Jag har saknat ditt skratt
Jag har saknat ditt hår
Jag har saknat att ringa ibland
och berätta om hur det går "
Det går så mycket bättre nu är förut.
Men, fortfarande är det det där som gnager.
Det där som finns kvar där.
Jag brukar vara så bra på att hålla allt det där borta, i schack.
Ibland kommer det tillbaka, ibland svagt, ibland starkare än nånsin.
"Det har tidvis gått bra
Tidvis har skakandet lagt sig"
Jag har redan släppt lite av det.
Snart kanske dom låter mig släppa helt.
"Jag ser dig fortsätta nu
Med varsamma kliv
Jag ser hur dina drömmar sakta lossnar från mitt liv"

---