Vi som aldrig skulle hitta hem, vi skulle ju gå vilse

kanske kan jag hålla mig upprätt under det här mörkret.
det året då för länge sedan innan så mycket annat hände.
när jag var blåögd på riktigt och inte bara försökte vara det.
när den bästa människan i hela vida världen fanns vid min sida.
han tyckte om när jag skrattade.
den vintern det året då för länge sedan fanns inte det där mörka riktigt.
kanske var jag för ung för att förstå att det som senare var just det där mörkret
(jag mindes iallafall när det kom vällande över horisonten även fast det var kall vintermorgon)
det kom väl egentligen då i bussen
när jag pratade med Hanna av alla människor i världen.
Hanna kände jag inte och känner inte
men hon var just då den som inte fick mig att drunkna på direkten.
men morgonen kom och mörkret över horisonten
och det var min första upplevelse av tonårsfenomenet
ligga-under-ett-tomt-täcke-och-lyssna-på-Kent-på-repeat.
men jag log ju jag log ju
varför sa du att du tyckte om när jag log
om tryggheten ändå försvann just precis då
och det som gör ont är inte just att det hände utan att du blundade.
jag slutade le ett litet tag

Kommentarer



Namn:

E-postadress:

Blogg: