Men jag är förvirrad och jag är rädd och lite ledsen ibland för ingenting jag säger kan vara just så som där är, för jag kommer aldrig kunna lära mig att prata eller att skriva rätt. Utopi kallas det ju, jag orkar men vill inte vara så.

Att ha den där lyckan är en olycka på samma gång för man kan vakna 04.15 och gråta för att man älskar honom som mest när han sover

Och det gör ont, men inte på riktigt för hur kan en bra känsla göra ont?

men förvirring gör ont, fast inte ont det kanske mest kan kallas att det klias. men om man säger så, så låter det som ett myggbett och så ska det inte låta för myggbett är dålig klåda, det här är bra klåda. Att man kyssar varandra för mycket så att läpparna bli så torra som det går, att de svider och klias, det är bra klåda!

Sån klåda menar jag.

För när det är så som nu, som det ska vara alltid alltid så är det ju som att man inte och aldrig har känt igen sig i alla texterna som pojkar i randiga tröjor sjunger, de med hjärtat i halsgropen och med sommarnätter i orden och att ligga ensam i ett tält och vara helt och hållet övergiven när det är tusentals människor runt omkring, för att man nyss fått reda på att någon annan är där hemma och har tagit över ens plats och man kan inte göra någonting alls åt det just då, för det är långt borta, det är tusen mil, och man får istället krypa ut ur tältet som inte ens var ens eget och sätta sig lutad mot en soptunna och höra kärlek är ett brev skickat tusen gånger på håll och ringa en vän man inte ens hör vad hon säger för man gråter för mycket.

och i just den där låten kan man drömma sig bort i, till ett annat dansgolv

fyllt med andra okända människor med en vän bredvid med vita tröja som man alldeles fläckar ned

titta på honom i profil, titta i smyg på när han nynnar med tänker att han kan sången lika bra som man själv att han kanske tänker åtminstone lite likadant som jag.

tillbaka till vännen i telefonen, musiken och silverregnet som föll ner över alla som grät

att lägga på då var det svåraste man någonsin gjort och att sedan gå förbi alla andra tusentals människor till någon man för länge sedan tyckte om men inte på riktigt för att kanske få lite tröst men det var såklart inte som då och det var inte ens så då.

tänka för mycket, lyssna på samma pojke i randig tröja och halsgropshjärtat hela natten och inte sova

sedan tidig morgon och man går ut och tittar upp i himlen och försöker le och det går faktiskt.