Det känns lite som att gå runt i dvala. Har varit trött i tre fyra veckor utan egentlig anledning och jag vet inte alls vad jag ska göra åt det. Men det är väl hösten. Lyssnar på lasses nyaste och försöker tycka om den lika mycket som jag tycker om allt annat som är han, och det går iallafall nästan. Jag får likosom ingen ordning får iallafall tankarna att flyga tillbaka till den där stekande sommardagen när han bara stod några få meter ifrån mig.

Det där om att jag inte kan göra någonting längre hänger kvar, som om ingenting riktigt är meningsfullt om jag gör det ensam. Ibland vill jag ha den där ensamheten, men det är bara för några få sekunder. Jag vet ju att jag inte vill det egentligen. Om jag skulle vara det vet jag ju att jag inte skulle klara det.
Nu är det bästa som finns vi.