Jag kom på en sak, ni vet när man nästan glömmer bort sina allra allra närmaste vänner, för att man liksom alltid vet att dom kommer att vara där?

Det är dåligt. Man ska inte tänka så.

Sedan jag började gymnasiet har jag och en av mina bästa vänner börjat på olika skolor, i olika städer, men fortfarande relativt nära varandra (2 mil cirkus) på sommaren umgicks vi alldeles som vanligt, och lyssnade på fantastisk musik tillsammans på fantastiska festivaler.

Men, den första terminen i ettan så pratade vi knappt alls. Träffades aldrig.

För då tänkte vi nog så, att "vi alltid ändå fanns där för varandra", och det fanns vi ju också. Sen behövde vi nog den där tiden ifrån varandra ett tag tror jag. Men, det jag ville komma till var, att nu när min bästa bästa vän ska flytta till en helt annan stad, måånga fler mil bort, så slog det mig så jävla hårt att jag inte alltid kommer att få ha henne hos mig. Och det är jävligt jobbigt och jag är bara så himla arg på mig själv för att jag inte gett mina vänner mer tid.

Okej, nytt löfte till mig själv.