"Sängen och den kvalmiga värmen mellan mina lakan kan tänkas vara den enda trygga punkten för min befintliga reträtt vid nuläget. Jag kommer på mig själv med att desperat famla mellan två platser, nu liksom då i min barndom, ungdom, uppväxt. Den existensiella flykten blir lika påtaglig som en uppdagad lögn. Den enda gång jag fullkomligt kan tillförlita mig i nuet är med ett stycke tyg inför mina ögon. Men mina kreativa utövanden har förvandlats till en paradoxal tillflyktsort, där både frihet och ouppfyllda krav våldsamt stider om min uppmärksamhet.

[men jag lever, och väntar på bättre tider. det blir bättre, är något jag ständigt intalar mig. det blir bättre.]"