Såhär såg min vårhimmel ut idag.

Det finns en plats som jag alltid brukar gå till ibland om vårarna.
Det är en sluttning som ligger i området där jag bor, och det är alltid sol där. Alltid.
Det som är så härligt är att i april, maj någongång är hela backen full med blåsippor. Lite senare är den full med vitsippor. Min bästa vårplats.
Bäst är det att lyssna på lasse, som all den lasse jag kopplar så till förra våren.

Just nu är det blåttblåttblått överallt, och någon få liten viting.

Det är en underlig känsla när man börjar hata sig själv.

Det smyger sig på, äter sig in, tränger sig på.

När man börjat gå en väg. En väg man tycker känns bra under fötterna och som man tycker passar en bra. Man börjar gå vägen fram, för att hittat slutet som man tänker sig som en vacker dag med vårsol och smältsnö vid glittervatten och vin i jackfickorna.

Men till sist upptäcker man. Efter otaliga till synes tillfälligheter inser man.

Att på vägen förstörs alltid nått.

Pojkarna fortsätter att gå sina vägar som passar bra under fötterna och förlorar gång på gång på gång och till sista har de ingenting kvar, utan sina vägar som nu är ensam betong och stickande ljus och vassa skärvor som skaver i fötterna pojkarna förut tyckte passade så bra.

Han vandrade sin gata fram. Försökte minnas när han sist hade sällskap. Det är svårt att minnas. Det var länge sedan han gick med någon. Speciellt med henne.

Han visste att hon snart skulle glömma alla fina dagar han mindes så väl. Men han insåg ju att det var han. Han hade suddat ut allt det där så mycket tidigare än henne.

Men som ett Worddokument. Man kan alltid ta tillbaka filen från papperskorgen efter långt lång tid. Även fast kopian försvunnit.

Hon fanns kvar i allt som han gjorde.

Han drack te. Direkt fanns hon där i ångan.

Han gick på gatan utefter vattnet. Direkt så han henne på de runda stenarna med fingrarna på vattenytan.

Han lyssnade de första sekunderna på skivorna. Direkt fanns hennes skratt bakom honom, fastetsade för alltid i gardinerna.

Det var länge sedan han tappade tron på sig själv.

Ända sedan de fina vårdagarna försvann, de som var vackra och fyllda med muffins och te i termos i parkerna runt staden som var hans.

Gång på gång, det gjorde ont, ondare än förut. Han läste de små meddelandena som hon skrev, han läste hennes små texter och budskap överallt. Han visste att hon saknade. Han saknade. Men han visste också att hon saknade någon som var förut, som var borta nu. Det gjorde ont, varje gång, upprepat gång gjorde det ont.

Men det var borta. Att acceptera var svårt. Men att acceptera är också att släppa in någonting. Någonting som gör ondare än någonsin.

Han visste, att har man väl släppt in ensamheten försvinner den inte.

Ett ögonblick var han inte ensam. Han var lycklig och han var full med livsglädje och full utan vin. Vinet som han allt oftare nu tar till.

Behöver vin för att sova.

Vin för att vakna.

Vin för att tänka.

Vin för att glömma och leva och glömma att leva.

Han blundar. Sitter i sitt fönster, blundar ut över staden. Det är kväll. Det regnar ute. Fast en det är klart och varmt och egentligen fint.

Han tittar.

Det känns krystat.

Han blundar.

Befrielse.

Istället för att glömma, minns han.

Han tog hennes hand och utanför regnade det.

Det var första gången, de var båda lite blyga för varandra.

Så mycket hade sagts innan.

Så lite var möjligt att få fram nu.

Han tog hennes hand och utanför regnade det.

Det var andra gången, de var båda lite blyga för varandra.

Så mycket hade sagt innan. Allt.

Så mycket var möjligt att få fram nu.

Han tog hennes hans och de sprang i regnet genom våta gator och lekte att de var Paris och sedan låg de med blött hår flera timmar under en bro och lekte med fingrarna i betongmönstret och pratade om filmer och böcker och musiken som en gång fört dem samman.

Sammanflätade fingrar. Andas.

Gröna ögon

Grå ögon.

Citat, båda viskade.

"Valt sin favorit låt, krupit ned bredvid honom.

Han fnissade. Knäpphuvud. Och hon fnissade också, ansiktena nära varandra. Dom kände varandras puffande andedräkter. En kind stötte emot en kind. Ett naket ben mot ett naket ben. Och - blicken.

Hans mörka ögon.

Hennes ljusa

Hans smala hans som pillade på hennes nariga läppar.

Fortfarande blicken.

Hon låg tyst. Benen skakade, det kändes som om hon frös.

Dom visste att det aldrig skulle funka.

Men för en stund var det skönt att bara glömma.

Hennes livs finaste kyss.

Borrade sig in i hans halshåla.

Ville komma så nära som möjligt.

Ville ligga så. Alltid."

Det var inte dom. Men det var nästan dom.

Det var mer dom än någon annan.

Det var då mer dom än någon annan.

Det var någon annan mer än dom.

Det var nu någon annan mer än dom.

Senare sprang dom tillbaka, en varm kram vid tåget. Ett sista ögonkast och någonting som han inte hörde.
En mening, vad?

Han hörde inte. Han ville höra det där sista.

Det sista som sades. Han visste det då.

Det sista.

Han skulle aldrig få höra det där sista.

Till slut glömde han att han velat höra den. Den fanns inte längre.

Jag avskyr att jag är så himla lättpåverkad. Det känns nästan som att vara tillbaka i sjuan när allt började vara coolt och häftigt och främmande och det enda man ville var att se galet utflippad ut.

Nu vill jag tillbaka till det där som var innan.
Just nu skäms jag. Men det är också fel, eftersom den känslan kommer ifrån att jag blivit påverkad. Men, dock påverkad positivt. Jag skäms faktiskt över min enorma shopping och materallismintresse, jag skäms över hur mycket jag förändrats från förut. Är det inte när man är äldre man ska börja intressera sig för världen?
Nu på senare tid känns det som om jag övergivit min gamla uppväxt, var försvann min vänsteruppfostrande.
Nu känner jag mig som en äcklig ointressant ytlig jävel.
Jag är ju fan uppväxt med manifestationer, första maj demonstrationer, och Christianiavistelser.
Men, man kan ju ändra sig. Efter min helg i strömbäck hos familjen ömans insåg jag att jag borde gå tillbaka till den tiden jag var vegan.
Jag insåg också att det bara är tre månader kvar till urkult.

"Hällre fet och dryg än fin och pryd"

Min förmiddag spenderades med teaterinformation på Midgårdskolan!
Nu känns det som om det är på riktigt. Att vi faktiskt kommer börja där om mindre än ett halvår. Nästa termin är vi en del av det där. Jag blir alltid så himla glad av att vara där, och jag längtar verkligen så mycket. Åh, någon månad till, sedan avslutning och sedan ett underbart långt sommarlov. Sedan tillbaka till skolan. Men då, en skola som jag älskar. Som jag tycker om och som jag kommer att trivas så ruskigt bra på.
Jag kan fortfarande inte riktigt smälta det.
Jag fick iallafall träffa delar av min klass, prata med Peter, sitta och känna mig cool i teaterkorridoren.
Nästaterminnästatermin.
Att Alexander var där störde mig faktiskt inte alls. Det kanske är en början?
Kanske går det att fixa. Jag vill det ju. Så hemskt mycket.

Eftermiddagen, apberget, första mjukglassen, och framförallt första emoringen.
Nu mina vänner, flyttar vi ut från vårat ide inne i det mörka och trista biblioteket, och flyttar ut i vårsolen!

Någonting som verkligen gjorde min dag var att jag fick med mig Eva först på middag på Rost tillsammans med min mor, och sedan till café Pilgatan!
Vi hade en riktigt mysig kväll, satt på golvet inne i ett barnrum fullt med barnböcker och pratade om alltalltallt.
Om A, eller, om båda A: na.
Jag blir så hemskt glad av den kvinnan, och jag mår alltid bra av att vara i hennes närhet! Det är så fint med sådana personer. Som det liksom klickar med direkt.
Jag tror faktiskt att vi kommer att bli nära. Om man börjar en vänskap med sådan ärlighet så blir det bra.
Jag ser rysligt fram emot tiden framöver.

Någonting jag glömde att berätta om var de två glasögonparen jag hittade för femton kronor styck i lördags.
Helfina va?

Hela gårdagen och denna morgon har jag och Emelie gått runt och varit alldeles utom oss av oro.
Sedan fick vi veta att våran anledning till oro inte var så mycket att oroa sig för, så då gick vi runt och var arga istället.
Sedan spelade vi brännboll och jag fick hela min kamera full med helt superkassa bilder med helt fel inställningar, men jag älskade dem.

Som vanligt går mitt skrivbloggande åt helvete.
Kan någon göra någonting som gör att det finns någonting att skriva om?
Just nu ser jag i alla fall fram emot kulturnatta väldans mycket, och om en och en halv månad slutar vi ju faktiskt skolan!
Några veckor senare befinner jag och Sofia oss i Borlänge och lever livet och lyssnar på faboulusmusic och tittar på pojkar i slips och pärlplattehalsband. Jag längtar verkligen till att se publiken till slagsmålsklubben.

Läget nu? Ingenting.
Saknar de där människorna som jag inte känner än.
Skulle vilja åka någonstans med någon nära.
Kanske A.

Han fnissade. Knäpphuvud. Och hon fnissade också, ansiktena nära varandra. Dom kände varandras puffande andedräkter. En kind stötte emot en kind. Ett naket ben mot ett naket ben. Och - blicken.

Hans mörka ögon.

Hennes ljusa

Hans smala hand som pillade på hennes nariga läppar.

Fortfarande blicken.

Hon låg tyst. Benen skakade, det kändes som om hon frös.

Dom visste att det aldrig skulle funka.

Men för en stund var det skönt att bara glömma.

Hennes livs finaste kyss.

Borrade sig in i hans halshåla.

Ville komma så nära som möjligt.

Ville ligga så. Alltid.

Mitt kusinbarn är bäst.
Jag brukar avsky bilder på djur och barn, men vafan. Hon är söt.
Det är väl kattungar också, men VAFAN.
Du behöver inte titta.

Det enda jag gör här uppe i norr är att fotografera tapeter och skriva mitt fördjupningsarbete om Valerie Solanas.
Jag har mest rastlösheten i kroppen hela tiden.

Valerie var ett geni redan som liten. Hon var vackrast i Amerika och skulle bli president.

Valerie var en ensam ströverska.

Universitetsstudent i pärlhalsband.

Valerie skulle gå långt, hon hade alla nycklar till provdjurens burar.

Valerie var en författare.

Up you´r ass.

Valerie var författare. Prisad. Hyllad.

Intervjuad på sprakiga telefonlinjer.

Valerie var en hora.

Fem för ett sugjobb, tio för ett knull.

Valerie hade alltid läppstiftet utanför munnen.

Det här består min lördag av:

Äntligen lördag, jag sitter hemma och ser fram emot att ha huset för mig själv hela kvällen och inte behöva göra någonting alls. Det känns ovanligt skönt att inte åka någonstans på lördagskvällen som jag annars brukar, jag tycker ju faktiskt bäst om att vara hemma.
Positiva saker med att vara ensam:
Man behöver inte ha på sig särskilt fina kläder, man får lyssna på sin egna musik utan att någon lägger sig i, man får sy i fred, tänka ifed. Vara själv.

Igår fick jag en fråga, en fråga som verkligen inte var lätt att besvara.
Frågan var väl inte så svår i sig själv, det var mest ett rungande ja! som klingade i mig och ville ut.
Men klingandet tappar takten, börjar slå fel. Klämtar oroligt istället för klart.
Att göra sina val för andras skull är bara fel, man ska göra dem själv, utan att ens tänka på alla som viskar bakom ens rygg. Försöka. Men det är svårt. När man väl har tappat någon en gång, flera stycken, flera gånger, så är det så förbannat svårt att låta bli att vara rädd. Förbannat svårt.
Att en sånhär fråga ska vara så svår, men den känslan av att vara fast vara ofri vara klistrad ha kroppen fylld med myror och inte våga släppa in någon.
För det är ju det jag gör, jag vågar inte släppa in någon igen.
Rädd att såra, rädd för andra, rädd.

Ingenting.
Som ensamordet.
Livrädd.