En annan grej på jag tänkt i ämnet vänner är att det tar så otroligt lång tid för mig innan en vän blir en nära vän. Då jag är rätt kräsen och har lätt för att döma/störa mig på saker hos en person så kanske det inte är den bästa egenskapen jag skulle kunna ha. ehe.. För mig är det viktigt att alltid ha någon som jag kan prata djupare med än om bara alldagligheter. Min hjärna blir stressad och obekväm i att bara prata alldagligheter!! Därför är det svårt att befinna sig i en liten by i småland, på en skola med få elever och i en klass med okända människor. Var är liksom den där jag alltid kan prata med? För oavsätt om folk är trevliga och snälla här så tar det ändå för lång tid för mig för att det slags av umgänge ska bli speciellt givande. Kolla här;

 

Min bästa vän kände jag flygtigt under kanske fem års tid, det var nämligen hans storebror som jag hängde med då! Som var min närmaste och som jag hälsade på. Att det fanns en ointressant lillebror i samma hus tänkte jag nästan inte på. Sen hamnade man i samma umgängesgäng, och tillslut (det krävdes att bli smärtsamt dumpad av sin dåvarande kille och sen ha ett stort behov av en vän) så blev man sådär fantastiskt nära vänner som jag älskar. (I  love U, du 'är best)

 

En annan vän var jag också bekant med sen jag var kanske tretton, men såg aldrig hur bra han egentligen var. (Mest dryg och jobbig ärligt talat) Det tog också flera år innan jag fattade! Nu äger han! För att inte tala om min gymnasieklass, där tog det också tre år innan jag förstod  hur lyckligt lottat jag var med att ha fått en sån bra skön klass!

 

Det roligaste är kanske min kille, som jag råkade hångla med (när det inte alls var ok att hångla, oops) på en filmkväll, sen pratade vi inte på säkert tre år innan jag plötslgit fattade att, ojdå, han var visst himla bra och precis en sån jag vill ha hos mig. 

 

Summan av kardemumma: jag är sämst på snabba utvecklande i vän-skaffande. Fuck life.