Virvlande snurrande spårvagnsåkande stationsletande.

Kärleken.

Kyssar, fladder, cafésittande, chokladdrickande, höstsol i parker, lyckan i totalt konsentrerad form, det där att vara ensamma långt borta utan allt klagande och grälande där hemma. Träden var gulare än hemma, människorna är som vanligt trevligare, spårvagnarna var finare än våra trista ultrabussar eller apostlahästar som det heter om man bor där jag bor, kärleken var starkare, och jag ville aldrig aldrig aldrig åka ifrån vårat stökiga minirum fyllt upp till bredden med allt möjligt vi hittade i de asiatiska matbutikerna i närheten.

Nu om bara någon timme åker jag iväg en vecka till göteborg tillsammans med min pojkvän! (ni kan inte ha missat det så mycket jag har pratat och skrivit om det den senaste tiden) Bered er på mycket skriverier om andrahandshopping och kärlek när jag kommer tillbaka, och kanske en och annan bild också.

Vi ses, kram

Jag blev inspirerad av Agnes och hennes väskblogg!

För några dagar sedan råkade jag ta bussen till den gatan min pojkvän bor på och ställde mig och kastade kottar på hans fönster. De två första missade, de flög bara förbi.

Han berättade sen att han trodde att det var en fågel som störtade.

Den tredje träffade och han hade väldigt rufsigt hår när han tittade ut på mig genom fönstret. Jag hörde när han sprang ner för trappan och sen fällde han mig till marken och kysste mig hårt samtidigt som han skrattade.

Det är det finaste som finns, att kyssa någon som skrattar, sådär att man känner det under läpparna.

 

Men jag är förvirrad och jag är rädd och lite ledsen ibland för ingenting jag säger kan vara just så som där är, för jag kommer aldrig kunna lära mig att prata eller att skriva rätt. Utopi kallas det ju, jag orkar men vill inte vara så.

Att ha den där lyckan är en olycka på samma gång för man kan vakna 04.15 och gråta för att man älskar honom som mest när han sover

Och det gör ont, men inte på riktigt för hur kan en bra känsla göra ont?

men förvirring gör ont, fast inte ont det kanske mest kan kallas att det klias. men om man säger så, så låter det som ett myggbett och så ska det inte låta för myggbett är dålig klåda, det här är bra klåda. Att man kyssar varandra för mycket så att läpparna bli så torra som det går, att de svider och klias, det är bra klåda!

Sån klåda menar jag.

För när det är så som nu, som det ska vara alltid alltid så är det ju som att man inte och aldrig har känt igen sig i alla texterna som pojkar i randiga tröjor sjunger, de med hjärtat i halsgropen och med sommarnätter i orden och att ligga ensam i ett tält och vara helt och hållet övergiven när det är tusentals människor runt omkring, för att man nyss fått reda på att någon annan är där hemma och har tagit över ens plats och man kan inte göra någonting alls åt det just då, för det är långt borta, det är tusen mil, och man får istället krypa ut ur tältet som inte ens var ens eget och sätta sig lutad mot en soptunna och höra kärlek är ett brev skickat tusen gånger på håll och ringa en vän man inte ens hör vad hon säger för man gråter för mycket.

och i just den där låten kan man drömma sig bort i, till ett annat dansgolv

fyllt med andra okända människor med en vän bredvid med vita tröja som man alldeles fläckar ned

titta på honom i profil, titta i smyg på när han nynnar med tänker att han kan sången lika bra som man själv att han kanske tänker åtminstone lite likadant som jag.

tillbaka till vännen i telefonen, musiken och silverregnet som föll ner över alla som grät

att lägga på då var det svåraste man någonsin gjort och att sedan gå förbi alla andra tusentals människor till någon man för länge sedan tyckte om men inte på riktigt för att kanske få lite tröst men det var såklart inte som då och det var inte ens så då.

tänka för mycket, lyssna på samma pojke i randig tröja och halsgropshjärtat hela natten och inte sova

sedan tidig morgon och man går ut och tittar upp i himlen och försöker le och det går faktiskt.

Ikväll lyssnar jag på billie the vision och the whitest boy alive.

Saker om är bra: petter, att jag snart är långt borta, att vi har improshow imorgon, att emma är fin, att jag ska fotografera Miranda någon vecka efter lovet, att erlend oye är fenominabel. Jag fikade med Leila också, bra.

Saker som är dåliga: jag har ont i helveteshalsen, jag har färgfläckar över hela händerna, torra läppar, ensam hemma i vännäs utan någon nära.

Den kostade mig femhundra men är söt som socker, är väldigt vid, och har världens finaste rygg.

Jag och emma gick en liten stund till fotostudion efter skolan. Det finns en hel massa lite mer avklädda bilder, men dom är lite för hemliga för att visa upp.

Emma är fin iallafall, och oh vad glad jag blir när jag har någon att fota-av-mig lite på.

Jag samlar på fina bilder, och mest på de här tre typerna:

Klänning: emmas

Kjol: hemmasydd

Strumpbyxor: något tråkigt

Väska: pappas gamla kameraväska

Min nyaste klänning, från schmäck-kompianiet såklart.

Fyra månader

Fyra dagar kvar

Fyra årstider nu

Regnar utomhus. Höstvädret är överallt, men den dåliga biten. Höst ska vara kall och klar och färgfull, inte grått regnigt och ruggigt. Ledsenkvällen igår blev iallafall uppvägd av mysmorgonen idag! När vi insåg att våra lektioner var inställda nu på förmiddagen så gick vi tjejer i klassen under några paraplyer ner till centrum och satte oss med te och kakor på schmäck och pratade. Jag känner att vi mer och mer kommer närmare varandra och jag tycker så mycket om det. För tillfället umgås jag bara med människor från min klass, vilket är en enorm ovanlighet för min del. Men det är skönt, eftersom vi träffas varje dag, och man ju varje dag behöver träffa någon man tycker om. Nu känner jag att jag börjar snöa in mig. Idag efter att vi fikat så gick vi iallafall till Schmäckkompaniet och jag fyndade en svart spetsklännig och ett par clipsörhängen med hjälp av min personalrabatt. Kanske kommer det lite bilder på dem i framtiden.

Nu, te och emma.

Sen, petter.

Ledsenkväll ikväll. Ledsenkväll är kentkväll är saknakväll är tvivelkväll.

Idag kommer Markus Krunegårds två nya skivor ut.

"Prinsen av Peking" och "Lev som en gris och dö som en hund"

sådär säger jag, inte särskilt speciellt alls. Vad är det med den här hösten och nya halvdåliga skivor?

Jag lyssnar på det här just nu:

Idag har jag kånkat på en hel massa lådor, tyger och skärmar med min klass, tejpat en massa linjer, hängt upp byxor i taken i teatersalen och förberett en massa annat till improshowen som är på torsdag!

Scenografi är himla kul, och efter några veckor nu med nästan bara små skisser och teori får vi börja på riktigt med allt!

jag har blivit elakare igen.

jag säger en massa saker

sen ser jag det, efteråt.

märker det nu, oftare

är det jag eller dom, ni?

spelar ingen roll.

jag vill bli äldre

och sluta behöva träffa alla tråkiga tråkiga människor jag känner

nya bra intressantare.

för om man har nitressanta vänner blir man intressant själv.

jag ska börja tröstshoppa och köpa den där polaroidkameran. punkt.

Jag har varit riktigt igång på kulturfronten den här veckan! I onsdags såg vi en hemskt fin norsk film, "Mannen som älskade yngve" och dagen därpå en animerad film och kriget i Libanon som jag också tyckte mycket om.

På fredagskvällen såg jag tillsammans med min klass en tre timmar lång pjäs på profilteatern och åh, det är sådana ögonblick som får mig att förstå varför jag valde teater som inriktning. Jag fick en sådan lust att göra någonting, stå på scen, sy kostymer, läsa manus till långt in på nätterna. Jag vet inte vad det är med mig, men för det mesta nuförtiden har mitt intresse för det mesta stannat av, pausats, och en del helt stängts av.

Ikväll bakar jag creampuffs, från den japanska dramaserien Absolute Boyfriend som jag och min pojkvän sträckkollade på ett tag i somras, en sån där nostalgi sak.

Dagarna nu är kalla. Hemskt kalla.

Dricker mängder med te på bussen till skolan

sover antingen i ett kallt rum med en varm kropp eller i ett kallt rum långt borta som är alldeles för tomt.

Jag drömmer bara om gbg hela tiden.

Har börjat skriva för första gången på väldigt länge också.

Ikväll står japanska vaniljpuffar på schemat och imorgon ska jag på klassfest nr. 2 och jobba sex sju timmar.

Just nu vill jag rumla runt i göteborg, fota allting, skapa minnen överallt som överträffar alla gamla, rensa ur allt från förr i den staden, må bra, vara fin, snurra runt på café string på höga klackar och vida kjolar och sedan dricka choklad till långt in på nätterna.

Speciellt det där med fotograferingen, jag har inspiration vart jag än går men med kameran hemma under sängen blir det inga barn gjorda, men det ska bli ändring på det.

Ps. kents nya singel är dålig, men namnet är fint.

Den här rosetten köpte jag på schmäckompaniet för någon vecka sedan. Helfin.

Från nya skivan. Åh.

I fredags var jag med min klass på ålidhem. Faktiskt så var det hemskt trevligt, även fast det var rätt jobbigt att vara tillbaka där. Det där som ständigt gnager, fortsätter att gnaga, men om man inte tänker på det så var allt bra. Vi sjöng allsång och kände oss som en riktig klass. Natten tillbringade jag hos min pojkvän, och imorse såg vi en inspelad version av Broder Daniel Forever som gick i fredagskväll. Hur fin som helst.

Glad.