För det mesta finns du tusen tankar och tusen platser bort, men ibland när jag vänder mig, när jag solar mig i ensamhetens glans, så kommer du närmare, några platser i taget, inte nära, aldrig nära, men inte lika lånt borta.

Maskerna finns kvar, murarna och maskeringen finns kvar. Men ibland glömmer sminkösen några sprickor i skyddet, några glipor i muren och du kan kika in.

Vi är hela tiden medvetna om uppförsbacken när vi befinner oss i dess motsats, men uppförsbackar kan vara svåra ibland. Om man bor i en dal är man van vid ständiga uppförsbackar, om man vänder sällan, om ens aldrig hem.

Och förut, när jag greppade om dig för paniken och sorgens skull undrade jag om du höll mig endast för min egen skull.

Alla sagorna, var de bara till för att trösta ett vaket barn?

Jag önskar ofta oss. Vi. Men dagarna i staden som luktar som dig är slut, böckerna med sagorna och prinsen utan krona är slut, de är utrivna och sällan lästa längre.

Men som alltid sparar jag fragment av minnena, små bitar av de bästa sidorna har jag fortfarande i små förgyllda askar.

Jag har alltid avskytt när andra barn tagit min plats, min plats i ringen, min plats hos dig. Jag har aldrig tyckt om andra barn, jag var ett argt barn, och jag var ett argt argt barn.

Jag citerar dig i mina drömmar, min värld vänds upp och ned.

Snart är slutet nära, och jag kommer slänga alla mina askar.

Men Kronan, den ligger på mitt golv, får jag spara den som minne?