När jag blir kille och fashion ska jag se ut såhär.

Vi träffas med blickar över skivställ genom lösögonfransar. Vi följer nästan med till hotellrum och i en hiss med stjärnljus rasar jag handlöst. Första gången han är hemma hos mig släcker jag ner i mitt rum och vi hånglar i en alldeles för liten soffa och när jag frågar om vi är ihop nu så svarar han ”ja, efter det här är vi väl det.” Men jag är så nervös av kyssarna och de där ögonen och att det inte får plats någon luft mellan oss. Sedan kräks jag tre gånger. Kroppen blir ett upplopp och magen skriker om revolution och jag rusar upp ur hans famn och gör det i (och vid) toaletten som ligger vägg i vägg. Sväljer gråten, borstar tänderna, torkar mig om munnen och smyger in och lägger mig igen. Säger att jag måste ätit något konstigt. Sedan två gånger till och mamma och pappa märker och oroar. Vi sover inte i samma säng och jag har ett stort vitt nattlinne med får i stora skor på mig. Jag har aldrig kysst någon förut.

Hans mamma hälsar inte på mig när vi träffas, frågar ingenting.
Vi kan hångla sex timmar i sträck och sedan kommer hans arga polispappa indundrande och skäller på oss för att klockan är två och vi har inte gått upp.

Jag äter nästan ingenting när vi är hos honom, kommer alltid hem alldeles utsvulten. En eller två gånger om dagen äter vi och jag vågar inte säga till när jag blir hungrig. Mamma och pappa oroar och undrar, bekymrar och skakar huvuden.
Jag är femton år och han är det vackraste jag vet och jag kan inte förstå att han valt mig.
Han har kysst fler flickor än han kan räkna och jag ser hur de skriver till honom på en mörkgrå hemsida, hur de skriver om hans mörkluggen och nötögonen.

På helgerna försvinner han till mörka hörn med för hög musik och för många flickor som jag tänker mig milsvackrare än mig. Han tittar på dem med för mycket promille framför ögonen. I min ålder fattas siffror och jag stannar hemma i min våningssäng med mitt får-nattlinne och några gosedjur som jag ännu inte svikit rakt ner i en papperssäck. Dagarna efter de nätterna ser jag hur han skrivit till andra flickor, det ovana hjärtat vrider sig men jag hyschar.

Han kan sminka mig och en gång har han redigerat en bild av mig, av mitt ansikte. Mina fräknar är utslätade, det mörka under ögonen borta, hela mitt ansikte är en glänsande blankvit yta. Ögonvitorna har inget rött i sig, de är stelseende om seende alls. Han säger att ”såhär, när du ser ut såhär är du som snyggast”. 
Jag blir sexton och han är det vackraste jag vet och jag kan inte förstå att han valt mig.
En gång har han fest hemma hos sig. Han rör inte mig på hela kvällen, inte handen, inte kinden, inga kärlekssnuddanden. Han säger att han inte gillar när par klänger på varandra hela tiden. När alla gått trycker han upp mig mot väggen och hånglar sönder mig.

Hans kompis berättar för mig att han sagt är jag inte är särskilt porrig precis. Jag, femtonåriga jag, i bekväma bomullstrosor med rosa och röda hjärtan från Åhléns som jag tycker är fina.
Men jag kan i alla fall säga nej, när han är full och blir tung och vill vara över och i hela mig.
Sedan försvinner han till Arvika en vecka och jag hör inte ett ord från honom. Inte ett samtal, inte ett sms. 
Han gör slut en vecka senare. Han säger att ”jamen jag var ju på festival” när jag undrar varför han inte ringt. Nu vill han vara fri och så vidare. Jag slår knytnäven i bordet och river långa röda märken på ryggen.

Jag är sexton år och jag gråter i tre månader. 
Jag är sjutton år och ramlar kär i nya pojkar under andra luggar.
Jag är arton år och träffar en person av en helt annan sort.
Jag är nitton år och det gör inte lika ont längre.
Jag är tjugo år och jag klarade mig. Och livet är mitt.