Man måste acceptera ensamheten innan den släpper, men att släppa ensamheten för nära inpå sig blir bara ett rabalder. Rummel och rabalder.

Vi undviker tryggheten, håller barnsligt fast i ensamheten och utanförskapsnojjorna.

Vi ringer efter hjälp, kom och hjälp, kom och se oss ett svar som läser upp och botar och knuter upp knutarna som håller fast utan att släppa minsta tum.

Man skriver brev, otaliga brev på rosafärgat papper som doftar, även fast de legat i en låda sålängeså länge.

Man skriver brev, för att skicka och för att förklara. Till personen som gjorde såontsåont.

Några år senare hittar men breven på rosa papper, doften är ännu kvar, och du inser att du aldrig skickat dem.

Avsändaren fick själv njuta av doften och innebörden.

Mottagaren levde på i godan ro utan att ta del av den ensammas handflatsdoft.

Det är de där några åren senare och breven river upp de gamla och knappt läkta såren igen.

Ensamheten kan aldrig försvinna, har man väl släppt in den försvinner den inte.

Men man behöver inte ha den närmast hjärtat i evighet, men du behöver något annat att ha närmast hjärtat.

Alla behöver någon som vill känna deras fingertoppar.

Någon man kan vara ensam med. Tillsammans.

Man kan inte förändra världen. Men man kan förändra sin egen värld. Lite. Kanske.

Men man kan inte förändra hela världen.