Jag ser dig fortsätta nu med varsamma kliv, jag ser dina drömmar sakta lossna från mitt liv


Det känns inte så mycket alls längre.
Ingenting gör det.
Ibland kommer den där paniken krypande, myrorna genom kroppen.
Tidvid har skakningarna lagt sig och det fungerar utan att det ska knaka i fogarna.
Tryggheten kan komma ibland, men bara ibland och oftast inte när det egentligen borde komma.
Fasta i varandra. Hatar det där.
Hatar när alla kommer för nära, inte släppa någon för nära inpå.
Det blir för farligt.
Man faller högre när man väl faller.

Och ibland kommer den där oron.
När man kontaktar kontaktar kontaktar och inget svar.
Man vet i sin hjärna.
Inte utanpå.
Oron då, som kommer. Som slår en hårt på kinderna.
Man väcks. Obehagligt direkt.
Förlåt.

Ingenting.
Som ensamordet.
Livrädd.




Kommentarer



Namn:

E-postadress:

Blogg: