Jag ville bara komma närmare himlen. Get closer to the sky


Det är en underlig känsla när man börjar hata sig själv.

Det smyger sig på, äter sig in, tränger sig på.

När man börjat gå en väg. En väg man tycker känns bra under fötterna och som man tycker passar en bra. Man börjar gå vägen fram, för att hittat slutet som man tänker sig som en vacker dag med vårsol och smältsnö vid glittervatten och vin i jackfickorna.

Men till sist upptäcker man. Efter otaliga till synes tillfälligheter inser man.

Att på vägen förstörs alltid nått.

Pojkarna fortsätter att gå sina vägar som passar bra under fötterna och förlorar gång på gång på gång och till sista har de ingenting kvar, utan sina vägar som nu är ensam betong och stickande ljus och vassa skärvor som skaver i fötterna pojkarna förut tyckte passade så bra.


Han vandrade sin gata fram. Försökte minnas när han sist hade sällskap. Det är svårt att minnas. Det var länge sedan han gick med någon. Speciellt med henne.

Han visste att hon snart skulle glömma alla fina dagar han mindes så väl. Men han insåg ju att det var han. Han hade suddat ut allt det där så mycket tidigare än henne.

Men som ett Worddokument. Man kan alltid ta tillbaka filen från papperskorgen efter långt lång tid. Även fast kopian försvunnit.

Hon fanns kvar i allt som han gjorde.

Han drack te. Direkt fanns hon där i ångan.

Han gick på gatan utefter vattnet. Direkt så han henne på de runda stenarna med fingrarna på vattenytan.

Han lyssnade de första sekunderna på skivorna. Direkt fanns hennes skratt bakom honom, fastetsade för alltid i gardinerna.


Det var länge sedan han tappade tron på sig själv.

Ända sedan de fina vårdagarna försvann, de som var vackra och fyllda med muffins och te i termos i parkerna runt staden som var hans.

Gång på gång, det gjorde ont, ondare än förut. Han läste de små meddelandena som hon skrev, han läste hennes små texter och budskap överallt. Han visste att hon saknade. Han saknade. Men han visste också att hon saknade någon som var förut, som var borta nu. Det gjorde ont, varje gång, upprepat gång gjorde det ont.

Men det var borta. Att acceptera var svårt. Men att acceptera är också att släppa in någonting. Någonting som gör ondare än någonsin.

Han visste, att har man väl släppt in ensamheten försvinner den inte.

Ett ögonblick var han inte ensam. Han var lycklig och han var full med livsglädje och full utan vin. Vinet som han allt oftare nu tar till.

Behöver vin för att sova.

Vin för att vakna.

Vin för att tänka.

Vin för att glömma och leva och glömma att leva.


Han blundar. Sitter i sitt fönster, blundar ut över staden. Det är kväll. Det regnar ute. Fast en det är klart och varmt och egentligen fint.

Han tittar.

Det känns krystat.

Han blundar.

Befrielse.

Istället för att glömma, minns han.


Han tog hennes hand och utanför regnade det.

Det var första gången, de var båda lite blyga för varandra.

Så mycket hade sagts innan.

Så lite var möjligt att få fram nu.

Han tog hennes hand och utanför regnade det.

Det var andra gången, de var båda lite blyga för varandra.

Så mycket hade sagt innan. Allt.

Så mycket var möjligt att få fram nu.

Han tog hennes hans och de sprang i regnet genom våta gator och lekte att de var Paris och sedan låg de med blött hår flera timmar under en bro och lekte med fingrarna i betongmönstret och pratade om filmer och böcker och musiken som en gång fört dem samman.

Sammanflätade fingrar. Andas.

Gröna ögon

Grå ögon.

Citat, båda viskade.


"Valt sin favorit låt, krupit ned bredvid honom.

Han fnissade. Knäpphuvud. Och hon fnissade också, ansiktena nära varandra. Dom kände varandras puffande andedräkter. En kind stötte emot en kind. Ett naket ben mot ett naket ben. Och - blicken.

Hans mörka ögon.

Hennes ljusa

Hans smala hans som pillade på hennes nariga läppar.

Fortfarande blicken.

Hon låg tyst. Benen skakade, det kändes som om hon frös.

Dom visste att det aldrig skulle funka.

Men för en stund var det skönt att bara glömma.

Hennes livs finaste kyss.

Borrade sig in i hans halshåla.

Ville komma så nära som möjligt.

Ville ligga så. Alltid."


Det var inte dom. Men det var nästan dom.

Det var mer dom än någon annan.

Det var då mer dom än någon annan.

Det var någon annan mer än dom.

Det var nu någon annan mer än dom.


Senare sprang dom tillbaka, en varm kram vid tåget. Ett sista ögonkast och någonting som han inte hörde.
En mening, vad?

Han hörde inte. Han ville höra det där sista.

Det sista som sades. Han visste det då.

Det sista.


Han skulle aldrig få höra det där sista.

Till slut glömde han att han velat höra den. Den fanns inte längre.


Kommentarer
Postat av: Sofia

Lasse.

2009-04-28 @ 16:20:21
URL: http://brittagunillamärta.blogg.se/



Namn:

E-postadress:

Blogg: