Äntligen lördag, jag sitter hemma och ser fram emot att ha huset för mig själv hela kvällen och inte behöva göra någonting alls. Det känns ovanligt skönt att inte åka någonstans på lördagskvällen som jag annars brukar, jag tycker ju faktiskt bäst om att vara hemma.
Positiva saker med att vara ensam:
Man behöver inte ha på sig särskilt fina kläder, man får lyssna på sin egna musik utan att någon lägger sig i, man får sy i fred, tänka ifed. Vara själv.

Igår fick jag en fråga, en fråga som verkligen inte var lätt att besvara.
Frågan var väl inte så svår i sig själv, det var mest ett rungande ja! som klingade i mig och ville ut.
Men klingandet tappar takten, börjar slå fel. Klämtar oroligt istället för klart.
Att göra sina val för andras skull är bara fel, man ska göra dem själv, utan att ens tänka på alla som viskar bakom ens rygg. Försöka. Men det är svårt. När man väl har tappat någon en gång, flera stycken, flera gånger, så är det så förbannat svårt att låta bli att vara rädd. Förbannat svårt.
Att en sånhär fråga ska vara så svår, men den känslan av att vara fast vara ofri vara klistrad ha kroppen fylld med myror och inte våga släppa in någon.
För det är ju det jag gör, jag vågar inte släppa in någon igen.
Rädd att såra, rädd för andra, rädd.

Ingenting.
Som ensamordet.
Livrädd.