På min buss idag satt en pojke några säten ifrån mig med väldigt lockigt hår och spetsiga skor.
Han hade ett väldans fint skratt och pratade i telefon med någon jag tror var hans flickvän.
Han pratade med henne, skrattade och drog handen genom håret ibland.
Sedan började han räkna flyttfåglar utanför fönstret.

" Där, det är jättemånga. Det är svanar! "
" Jag ska räkna, vänta. En två tre fyra..."
" Nu kom det ett hus ivägen. Jag börjar om."
" Nu, en två tre fyra fem sex sju..."
" Nej, ett hus. "
" Var var jag? Åtta nio tio elva tolv..."

Han såg etthundratrettiosex stycken svanar den bussresan.

Vad mer finns det att säga? Ingenting. Mitt liv är otroligt dethänderingenting och jagharingeninspiration.
Just nu ligger jag på en knivsegg. Ett val, ja eller nej.
Töntigaste tönten som ligger i en säng som luktar värme och vänskap och gråter över någonting tönten inte riktigt vet.
Så trött på det där, att aldrig riktigt få ett svar på vad som är fel.
Jag är så ledsen över att det ska behöva gå ut över dig.
Men, låt oss styra iväg sådant. Jag kan fortfarande inte få mig till att sätta begripliga ord på någonting.
Att istället berätta vad jag spenderat dagen med känns onödigt, men idag var en riktigt såndär supervårig dag.
Sådär att man är glad ändå.
Det kändes nästan som att uppleva förra året på nytt, men från ett annat perspektiv. Någon utifråns.
Vi hade det iallafall fint och bagav oss till den traditionella vårplatsen sftaket.
Där sitter man innan sfparken blivit torr, för där finns det aldrig snö eller blöthet.
Solen ligger alltid på, och om man blundar och tänker sommartankar känns det som om man borde vakna upp till en varm sommardag i juli.
Just nu vill jag väldigt gärna ha en riktigt sommardag.
Hels i juni. Helst i Borlänge.
Eller kanske en sommar i göteborg någongång.

---