Det är som att just nu är febrigt glödande jag vet inte vad. Antingen står allt fruktansvärt still eller så går allt så snabbt som det kan gå. Jag förstår inte, vi gör väl allt rätt? Det är ju alla andra som är ivägen och förstör. Bryter ned det där vi bygger upp.

Vad är det i mig som då för länge sedan slutade kunna klara av?  Klara av sånt här, sånt här mänskligt som man ska kunna klara av. Det är väl så?

Till en början finns alltid valet att vara ensam, sedan blir det inte ett val längre. Då någongång för länge sedan slutade det att vara ett val. Vara ensam är lika med förgås är lika med gå under. Jag vill inte gå under jag vill ju stanna i det här för det är det här jag vill ha det här jag älskar så att jag går sönder. Att ingen annan förstår det kan jag inte göra någonting åt. Jag älskar, det är min kärlek, jag älskar blir älskad. Är det inte så, man ska känna och kännas.