PANIK PÅ HÖG

Börjar få panik av ingenting. Av vad folk säger, av allt, plötsligt är det där och kroppen är en obehagsfyllt begränande bubbla som det är omöjligt att ta sig ut ur.

All ligger i högar jag vet inte hur man tar tag i saker. Tröttheten försvinner aldrig. Ligger där och gnager.

Tar aldrig slut. Hemma är värre än någonsin och mitt rum är inte mitt för här finns ingenting tryggt längre. Tryggheten är långt borta, den reste i våras.

Vill lyckas kombinera allt.

Vet du, det här låter som ett jättedumt tips kanske, men ät en massa vitaminer. Man blir lite piggare av det även om det känns som om att man går omkring med huvudet i ett duntäcke eller sirap annars. För den där tröttheten som aldrig försvinner, är den som ger en mest svårigheter med allt.

En dag är inte alla

Låt livet leva dig en stund



Se fram emot det ljuset

Som ändå dyker upp ibland



Önska nu inte annat

Utan krama någonting hårt



Nog är det inte alltid

Det hela är så svart och svårt.

Vill bara berätta om hur en sten lyftes från min mage när jag läste det här, jag är inte ensam i tystnaden och paniken. Tack.