Det var en vacker pojke med lockigt hår som spelade flöjt i rummet intill.

Om jag lutade mig fram såg jag spetsarna på hans skor. Han sat ensam och spelade en melodi som fick mig att tänka på att vakna tidigt en urkultsmorgon och långt borta höra någon som aldrig gått och lagt sig spela i festivalområdets tysthet. Man går ensam när alla sover ned till älven och badar fötterna i kristallvattnet i nämforsen.