Hon läser tidningsspalterna uppifrån och ned.

På jakt efter. Efter. Efter...

Hon finns bland all trycksvärta.

Hon letar.

Hon är inne i historien, hoppar runt bland mordartiklarna och dödsannonserna på sina höga horklackar.

Letar. Letar.

Efteråt.

Hon är fast därinne, lever därinne, lever. Lever.

Det finns ingen som lever så mycket som hon gör.

Lever. Lever.

Hon lever inte.

Hon letar snäckor vid de svartvita fotografierna av de franska kuststäderna.

Hon letar.

Letar.

Hon lyssnar på människorna som pratar, hon gömmer sig under caféborden på sida fem.

Lyssnar, skrattar tyst. Ingen lever som hon.

Hennes kvinnor lever.

Hennes kvinnor är starka, härdade, fina vita händer som krossas av minsta tryckning.

Ingen man får röra hennes kvinnors händer.

Pojkarna springer runt och pekar på henne, skrattar åt hennes höga klackar.

Lever.