Som genom en regnvåt lins


Hm.. nu kan jag berätta att jag är fruktansvärt rastlös just nu.
Det är inte en bra känsla, inteinte alls. I nästan två veckor har jag varit det, såfort jag blir ensam.
Då börjar jag nojja, tänka, kaninteliggastill, skickar iväg tvåtusensms för att få kontakt med någon, vem som helst.
Det liksom kliar och sticks och de där myrorna som jag trodde att jag utrotat kommer så lätt tillbaka.
Såfort kroppen är lite nere skickar den tydligen signaler till hjärnan om att tankarna ska gå samma vägar som kroppen.

Jag hatar det. Att det är såhär. Att det känns och sticks och att det är fel och det är fel eller någonting.
Men, imorgon blir nog allt bra, det mesta bra, snart bra.
Imorgon blir det Silly och människor som lugnar mig, tar ned mig på jorden. Lugnar ner mig.
Jag behöver någon att andas. Något att andas säger man.

Jag saknar och längtar och kanske efter någon annan än du.
Men det tror jag inte. Vet inte.
Jag har mest lust och mest luft att flyga.




"Fem steg bak och två steg fram. 
På lite håll liknar det dans
 och i drömmen håller du min hand. 
Det verkar så enkelt vännen, 
ändå är det så obegripligt. 
I en värld byggd av män för männen, 
där ingenting har något värde
 utom minnet av allt som var vårt."




Kommentarer



Namn:

E-postadress:

Blogg: