Söndagar är nog min favoritdag tror jag.
Ingen annan dag har det här fullkomliga lugnet över sig. Tystnaden.
Det spelar ingen roll om man är i stan, kanske på väg hem från någon och hela natten har man skrattat eller tittat in i någons ögon och sedan tidigt på söndagsmorgonen blir man skjutsad på en ranglig cykel genom oräknerliga bostadsområden och har samma doft i näsan hela tiden. Hejlycka.
Eller, så är man kanske i Norrfors och ställer sig vid fönstret och tittar ut mot åkern och det gula huset man nu har en vän i, och sedan kryper man ner i sängen igen bredvid en varm Leila och då har man också bara en doft i näsan. Leila toft, trygghetsdoft.
Man kanske är på en camping på en festival i mellansverige och söndagen är sista dagen och då är det ju faktiskt väldigt sorgligt eftersom man nu ska säga hejdå och pussochkramviglömmerintevarandrava? till sånadär korta personer med skabbig festivalsnedlugg och hejtårar.
Men det är  ändå fint för det är lugnt och sedan går man tillbaka med en vän och sätter sig och är lite nostalgisk och tittar på alla som packar ihop sina tält och rullar bort från området.
Men man vet ju också att, om tolv månader, då är vi här igen, allihop.
Ett litet tag till bara.