Nu är årets Umeå Open slut, det känns lite sorgligt.
Nu ska jag ju inte jämföra förra året med det här, båda var bra på sitt sätt, men det är såklart stor skillnad. I år åkte jag dit med dem jag lärde känna då, de jag träffade där för första gången.
Att Henrik var där kändes bra, det kändes som att lära känna varandra på nytt. En gång gjorde jag ett val, ett val jag behövde göra då, faktiskt. För att klara mig.
Men ingenting gör mig gladare att det var just Henrik som stod framför mig på konserterna och log mot mig och höll min hand ibland.
Patetiskt.

Som vanligt känner jag inte så stor lust för att skriva någonting långt idag, jag ska ta itu med mitt affischuppsättande snart och ha en fin mysig söndag.
Men en snabbgenomgång orkar jag väl med.

I torsdags gick jag hem till Albin på haga och vi begav oss sedan till det nyöppnade anarkistcaféet och drack te och letade feministböcker och pin´s.
På eftermiddagen mötte jag upp Sofia och Umeåopen dag ett tog sin början med Industri Royal.
Jag tycker inte såvidare mycket om IR´s musik, lite för kaotisk för min smak, men deras liveframträdande är verkligen i toppklass. Även fast publiken är tråkig och torr som nu i torsdags så kör de på för fullt.

På fredagen var det Fever ray, sångerskan i The knife som stod i centrum.
Hennes scenframträdande påminde lite om någonslags blandning mellan starwars och the village.
Jag orkade till och med gå till Petter på äpplet, och stod inklämd mellan en hel massa fjortistjejer och Alexander och tyckte till och med att det var lite halvbra.
Sedan åkte jag hem till Petronella och pratade och fotograferade hennes helfina rum som jag avundas så hårt.
Av henne fick jag tre affischer, en med Lasses turne 2006, en mando, och en Tingsek. Just nu lyssnar jag på Egoflow och tänker lite på sommar på stranden och sol.

Lördagen, grand finale.
Höjdpunkten var absolut Tiger lou, jag är så hemskt glad att jag sett dem.
När sedan soundtrack of our life började spela gick vi ut, dumbasses som vi var. Sedan insåg vi att den enorma kön utanför Idun var just en kö, och insåg att de köade till the Hives och att vi var idiotiska som släppt våra platser. Efter väldigt mycket trängsel i den kön kom vi iallafall in och satte oss och halvsov uppe vid stolarna.
Ungifär en halvtimme innan Hives kom ut på scene gick vi ned och ställde oss.
Sedan följde den kraftigaste trängseln jag någonsin varit med om.
Jag stod tillsammans med Herman, Sofia, Valdemar, Moa, Pekka och Kasper, men redan efter en liten stund var Pekka och Kasper försvunna. Moa gick ut till sist, men jag vägrade. Men sedan när hela fyllohögen föll ned på golvet och jag såg min mobiltelefon ramla bort i vimmlet drog jag och V oss ut ur publiken.
Sedan satt vi med Sofia och var orolig för Herman som fortfarande var kvar därnere, och under TickTickBoom trodde jag faktiskt att vi skulle träffa honom med ett brutet ben nästa gång vi såg honom.
En fin bilresa hem och en säng gjorde allt perfekt.

Helgen sammanfattar jag iallafall som riktigt lyckad och fin.
Nästa år, då ni.

---