How can I show my love so you will open your arms to me


Just nu känner jag mig som den äckligast mest svartsjuka människan som finns.
Jag hatar det, jag avskyr att det nästan alltid varit såhär. Jag är egoistisk som fan i själen, medelpunktsökande jävel, uppmärksamhetskrävande som satan. Värst, bäst, imitten. Det värsta är att det känns så hemskt jäkla omöjligt att ändra på, att påverka. Jag är så kluven. Tycker inte om den delen av tonårstiden, inte inte alls. Bort.
Paranoid. Så har det alltid varit. Den där första jävla gången man blev lämnad, av den enda man hade då. Man hade ingen annan. Och man blev lämnad. Efter det så har det inte gått. Inte låta någon komma nära. Fortfarande det där som ligger och skaver. Ni som tror att ni är nära, ni är inte nära på långa vägar.
Jag har lärt mig att om man låter den där komma nära, den där man vill veta allt om, vill vara med alltid helatiden, om man låter den komma nära. Det försvinner ju alltid någon gång. Och det gör ondare då. När denne varit sådär nära.

På sista tiden har det blivit svårare. Utan att jag vill tappar jag sakta sakta chanserna att någon gång kunna låta någon komma så där nära. Nu försvinner alla. För många har försvunnit. Jag behöver ju er i mitt liv, förstår ni inte det?
De två som någonsin fått komma sådär nära försvann.

Jag ser fram emot hösten, bara för att få ha dig i närheten igen.



Kommentarer
Postat av: Albin

Känns ju trevligt att veta att vi inte ens är vänner

2009-05-08 @ 02:42:28



Namn:

E-postadress:

Blogg: