Jag kan knappt förstå att det på riktigt är mars om bara några få dagar.

Jag kan knappt fatta att tiden går så fort över huvud taget.

Jag har snart gått nästan ett helt år i gymnasiet, och det känns verkligen som ingenting. Det var ju alldeles nyss vi satt i teatersalen första dagen och kollade in varandra i smyg, undrade vilka av dessa främlingar man kanske skulle komma nära, och inse att det här faktiskt var den klassen man skulle vara tillsammans med i tre år.

Snart är det bara två år kvar. Sen då? Det fyller mig med alldeles för mycket ångest att tänka på sånt, jag skjuter det framför mig, tänker så lite som möjligt. Men överallt runtomkring mig pratar alla om vilka städer de vill flytta till, vilka fantastiska enastående möjligheter de vill få, alla planer, överallt.

Ett till faktum finns, och det är att alla så småningom kommer att försvinna härifrån. Jag blev lite ställd när jag tidigare idag insåg att en av mina allra bästa vänner har sökt in till en skola i närheten av Uppsala. Uppsala.

Tusentusentusen mil bort.

Om hon kommer in flyttar hon. Snart. Nästa år.

Jag fattar inte hur alla kan vara så säkra på sin sak redan nu.

Mina tankar har försiktigt petat lite på Göteborg, och några små små ögonblick sprungit iväg till grannlandet, mitt andra hem. Jag kan inte se allt ur riktigt rätt perspektiv tror jag.

Jag fyller sjutton år i sommar.