Hej på er igen, gud var jag har varit borta känner jag! Det börjar väl bli dags att säga några ord om peace. Tyvärr så glömde jag min egna kamera så dessa har jag brutalt snott från rockfoto hoho.

En av de första vi såg på peace and love var Lykke Li! Jag såg henne förra året också, då på en väldigt liten scen och med inte allt för imponerande publik, men nu märker man verkligen hur stor hon faktiskt har blivit. Medans vi väntade hamnade vi bredvid en kille som var supertänd på Tove Styrke och när han fick veta att jag går i samma skola som henne blev han helt till sig! Jag lovade såklart att hjälpa honom på få ligga, vad gör man inte för en stackars ensam kille. Lykke var himla bra iaf och jag dog halvt när hon plötsligt började spela introt till en knifelåt. I en halv sekund trodde jag att Karin och Olov kom upp på scenen och grrrgthkegekght vad grymt det var att höra knife på en scen, även fast det inte var riktigt knife som framförde.

Någon annan vi såg var såklart Patrick Wolf. Tyvärr såg jag bara den sista halvan men åh. Det var verkligen jättebra. Jag har faktiskt använt två av hans låtar till mina visningar men de spelade han tyvärr inte vilket var lite synd, men jag var nöjd ändå! En sak är då säker och det är att han verkligen är så snygg som man tror ehe.

Något som jag hade settfram emot var såklart 30 seconds to mars. Jag har inte så mycket mer att säga än ÅH vad jag fortfarande älskar det här bandet alltså! Jared såg kanske inte ut som han gjorde när jag var tretton men direkt när han tog av sig sina blingblingglasögon och man såg hans extremblå ögon så såg man den gamla fina jared. Svart nagellack hade han iallafall fortfarande! Det bästa var absolut The Kill och aaah när han skrek den heliga raden "this is who I really am" gltjlregtr åh mitt trettonåriga hjärta dog.

En av de roligaste grejerna jag var på var Hemmakväll med Långkalle som var en konstig grej med några rappare från olika band. Min favorit Simon Gärdenfors var med, och Frej som spelar med SMK, maskinen. Jag råkade hamna bredvid två jättefina små femtonåriga popkillar från stockholm och gud vad vi hade kul den kvällen! Jag fick världens snyggaste keps också som jag måste visa er sen.

Sen kom den absoluta höjdpunkten. När jag var typ 14 och så brukade jag gråta rätt ofta på konserter, jag minns första gången jag såg håkan, ojojoj. Nu för tiden brukar jag alltså inte göra det alls, det har nog inte hänt på tre år eller så. Men när Henrik kom in på scenen och spelade de första tonerna i Only Life I Know började det automatiskt. Jag har aldrig varit på en konsert som var som Henrik Berggrens på peace and love, det var verkligen något av det bästa jag sett. Henrik spelade akustiskt med bara en ensam trumpet och det var precis så sorgligt, vackert och fint som det ska vara. Broder Daniel Forever.

På bilden ovan ser ni förresten mig bakom tjejen med röd basker och framför en kille på två meter som var så snäll och lät mig stå framför honom. Tack fina du!